Artikel i Helsingfors tidningen Hufvudstadsbladet av Nalle Valtiala.
All Under

Vatten i rörelse, en oupphörlig andning, ett skimmer av bubblor. En pool utan väggar, ett hav utan gräns. Livmodern, fylld av tomhet. Tills kropparna än en gång är där.

Kanske är det första gången för betraktaren. Men känslan är en annan. Som om man alltid skulle ha stått inklämd i folkmassan i den mörka salongen. Sett kropparnas flykt genom vattnet, projicerat över tre väldiga dukar. Borta i en blink, lika plötsligt där igen.

Kroppar som delfiner, hanar och honor om vartannat. Men det är människor, delfinmänniskor i ständig rörelse, ett kalejdoskop av nakna kroppar i en dans vars turer oupphörligt förändras, än attraherande varandra, än repellerande. Partiklar i stark förstoring, i krock, omfamning, flykt, alltsammans avslutat innan det på allvar hunnit ske.

Glatta, mjälla kroppar, utsträckta i sin fulla längd, hopdragna som foster, böljande hår och bröst, blixtsnabbt blottade skrev. Borta i följande sekund, tillbaka innan bubblorna hunnit brista. Tre olika skeenden i perpetuum mobile, vilken av dukarna är det som gäller? Den högra, den vänstra, den mittersta, ibland alla tre.

Tre dukar, sex nakna kroppar, avsexualiserade, svala som partikelfysikens lagar. Mycket riktigt är det den vetenskapen som föresvävat Gunilla Leander och Edvard Graham Lewis. Leander är videokonstnär, Lewis kollega på ljudsidan. Tillsammans har de skapat All Under, den märkliga undervattensdans jag här med alltför trubbiga bokstäver försökt återge.

Jag såg installationen på Baltic Art Centers vernissage i Visby sista lördagen i februari. Eller snarare ett försvinnande fragment. Alltsammans är omöjligt att ta del av, ett mänskligt liv räcker inte till, inte ens Tellus återstående nådatid. Den dag skall komma då aktörerna, medlemmar av ett undervattensrugbylag, själva upphunnits av tiden. Men själva rörelsemönstret de skapat finns kvar, lika länge som partiklarna fortsätter sin kosmiska dans. Och symfonin av kongenialt beledsagande ljud, en tolvtonsopera från Marianergraven.

I våras väckte Leander och Lewis skapelse stor uppmärksamhet på Färgfabriken i Stockholm. Nu har projektionerna nått Visby. Hundrafemtio människor står packade i lokalen, som enligt brandmyndigheterna får inrymma högst sextio. Notera ljudets förändringar i takt med egna rörelser överstiger därför min förmåga.
Men synen är det stora undantaget. I mina pupiller skimrar partiklarnas dans, i ständigt nya virvlande turer.

Nalle