|
Gunilla Leanders videoinstallation All under visades förra våren på Färgfabriken i Stockholm. Nu har den kommit till Baltic Art Center i Visby.
Tre stora projektionsytor står uppställda i ett hörn i 45 graders vinkel mot varandra och visar undervattensbilder av nakna män och kvinnor som simmar mot varandra, krockar, kör fast, trasslar in sig, tumlar runt och sedan fortsätter iväg från varandra igen.
Eftersom kameran i många fall verkar ha varit placerad upp och ner, försvinner den direkta kopplingen till vår egen erfarenhet av hur det är att vara under vatten, där man ju måste simma nedåt för att hålla sig under ytan.
Det gör att simmarnas rörelser blir svåra att avläsa direkt som händelser under vatten. Den erfarenhet som detta öppnar är svår att fånga.
Rent visuellt kommer man att tänka på det plafondmåleri som växte fram i Rom under perioden före 1600 och som skulle bli en viktig del i 1600-talets konst.
I kyrkor och palats pryddes taken med hisnande illusioner av en övervärldslig rymd, befolkad av flygande genier, antika gudar och abstrakta personifikationer.
Periodens konstnärer fick utrymme att excellera i radikala perspektiviska förkortningar av den mänskliga kroppen, det vill säga hur kroppen ter sig när den betraktas ur ovanliga vinklar.
I Leanders verk är det på ett plan som om dessa figurer väckts till verklig rörelse - fast de här svävar mot en mörkt blå rymd och inte en ljus himmel.
En annan skillnad har med verkets stämning att göra. Barockmåleriets stigande och virvlande rörelse var expansiv och syftade till att ge en aning om högre sfärers lyftning, ett idealt tillstånd utanför den ofullkomliga verkligheten. I Leanders videor saknas ett sådant tydligt retoriskt tilltal.
Tvärtom är det tydligt att konstnären är angelägen om att öppna för nya möjligheter att se och har försökt nedtona sådana faktorer som vanligtvis sätter igång vår tolknings- och inlevelseapparat.
På ett plan handlar det om sensoriska grepp, som det upp och nervända bildrummet. På ett annat plan berör det den mer mänskliga nivån. Så är det till exempel inte i första hand nakenheten, eller för den delen könet som kommer i fokus när man betraktar videorna.
Kropparnas rörelse och de ovana blickvinklarna gör att man till och med har svårt att omedelbart se vilket kön en viss kropp har. Till detta kommer att simmarna presenteras utan personliga egenskaper också i övrigt, alltså utan inte bara utan kön, utan också utan historia, klass och så vidare.
Att tala om dessa fysiskt agerande människor som "kroppar" blir på så sätt helt följdriktigt. Simmarnas rörelser får en ofrivillig karaktär, som om de inte styrdes av något syfte.
Detta ligger också i linje med Leanders konstnärliga avsikt. Simmarnas uppgift var att röra sig på samma sätt som fysikaliska partiklar och Leander menar sig vilja sätta kroppen i relation till naturvetenskapliga processer, snarare än till någon social eller psykologisk situation.
I Leanders konstnärskap finns sedan tidigare ett intresse för livet som biologisk tillvaro, till exempel i verket Primate society där ett gift pars konflikt tolkas i termer av ursprungliga biologiska impulser (visserligen efter en mycket precis beskrivning av situationens psykologiska förutsättningar).
Men om Primat society har en tendens i riktning mot biologisk determinism med tragiska övertoner, är det svårare att avgöra vilken riktning All under egentligen har. Leander har filmat människor, men försökt göra det på samma sätt som man skulle ha filmat elementarpartiklar - eller för den delen amöbor eller nebulosor.
Jag uppfattar det som om hon verkligen lyckats visa människor utan att betraktaren förmår projicera några intentioner på det sedda. Visserligen uppstår ibland något som liknar kamp på duken, men den framstår i dessa fall inte som relaterad till något medvetet syfte, utan mera som resultatet av att två kroppar i rörelse kolliderat.
Samtidigt är detta en i någon mening ofattbar dimension, en olöslig rebus.
Frånvaron av medvetet handlande drivs till en punkt där den blir uppfordrande. Är den ett påstående från konstnärens sida, eller öppnas möjligheten att se något nytt?
Lars Wängdahl
Publicerad 2006-03-08 kl.06:00 |